Elias

Elias, min prins, min vackra son!
Du som föddes den 1 maj 1998 klockan 05.55, efter en, som vanligt när det gällde mig, en långdragen förlossning. På natten behövde jag en ryggbedövning, och fick i samband med det en "utomkroppslig" upplevelse, där jag såg mig själv ligga på britsen medans jag å andra sidan själv svävade runt uppe i taket. Redan då blev allt väldigt speciellt, eftersom jag tror att det var du som "drog mig tillbaka" i stället för att fösvinna uppåt till en icke skådad värld. Allting fungerade när du föddes. Du är det enda av mina barn som jag har fått upp direkt på magen, och där allt bara kändes rätt. Du gjorde allting rätt; ammade, skrattade, skrek, och lärde dig saker; allt på de enligt pediatrikerna rätta tillfällena. Du satt, kröp och gick tidigt. När du var 10 månader gick du själv, och var så stolt och glad. Allt kändes som om det här var vår chans till ett "normalt" liv... Du pratade och sa saker som mamma, pappa, titta och lampa, och tyckte om musik och att dansa tätt intill...
Men... i samband med din 1-årsdag valde du att gå in i din egen värld, där vi aldrig riktigt kan nå dig. Där vi inte kan förstå hur du känner eller tänker. Där vi inte kan förstå vad det är som lockar. Där det uppenbarligen finns något som vi, i vår verklighet tydligen inte kan erbjuda dig... För vi kan inte förstå tjusningen med att titta på samma bild i flera timmar; "peta" på allting som du går förbi med tänderna; mäta alla dörrposter; blanda ihop smaker som i min hjärna blir till något avskyvärt; fascineras av när vattnet rinner ner i avloppet; bita dig i armen så det knakar för att du blir antingen glad, arg eller ledsen, eller nynna samma slinga om och om igen...
Du har, och kan alla ljud som vi har, men du kan inte förmå dig att frambringa dom i något som helst samband så att det bildar ord... Du har en fantastisk motorik, både grov och fin, men du utnyttjar det sällan till något konstruktivt utan hoppar upp och ner i timmar, eller bara knackar med knogarna i något som låter bra, i dina öron...
Jag, stundom, förbannar Autismen som tog dig ifrån oss, men samtidigt så har det öppnat en ny värld för oss, som vi nog aldrig hade uppäckt utan dig... En värld av hårfina skillnader i nyanser när det gäller färger, ljud och ljus som du uppmärksammar, och som finns där för oss oxå om vi bara ger oss själva tid att se och lyssna...

Tolka
... för mig det du ser..
... för mig det du hör...
... för mig det du känner...
För jag vill nå dig
Jag vill veta...
... vad du skrattar åt...
... vad du gråter för...
Och jag vill nå dig
Säga att jag älskar dig...
... och jag vill att du ska förstå

Men... vem ska tolka?