Vikt

Jag har, så länge jag kan komma ihåg, alltid varit större än andra. Större, tjockare, bredare, tyngre, rundare, mulligare... vilket ord man än kan komma på... så har jag varit det...

Jag har, naturligtvis, provat varje diet som gått att uppbringa... Allt från att bara äta banan, stekt ägg och dricka isvatten till att via Viktväktarna äta allt möjligt från hela kostcirkeln varje dag... Och jag har gjort det flera gånger... Gått ner i vikt alltså. Som mest gick jag ner 28 kg med Viktväktarna efter Eriks födelse... Men så lever jag mitt liv i en familj där ingenting, eller i alla fall nästan ingenting, är normalt... Rätt som det är så dyker det upp nån ny utredning eller någon ny diagnos som skall bearbetas, och vad gör jag då för att "trösta mig själv"? Jo... jag äter... vad som helst... när som helst... och hur mycket som helst... Ibland har jag skojat med mig själv, och alla andra, och sagt; "eftersom jag inte dricker alkohol så måste jag väl få ha nåt annat roligt här i livet, eller hur..." Men hur smart är det? Jag bara undrar... att äta precis alla dom saker som jag VET att jag inte ska äta? Och hur många gånger har jag inte ätit i smyg... när jag har tänkt att "NU är det ingen som ser mig, alltså räknas inte det här"... jag bara undrar...

När jag våren 2009 gick på informationen om Gastric By Pass hade jag i princip redan bestämt mig för att det här skulle bli det sista jag gjorde när det handlade om min övervikt... jag var redo... för det enda totalt radikala som man som matmissbrukare kan ta sig för... När jag nu drygt 50 kg senare fortfarande förundras över min "nya" kropp varje gång jag går förbi en spegel, så kan jag inte annat än att tycka och veta att jag gjorde helt rätt. Jag mår så fantastiskt bra, jag orkar mera, jag vill mera och jag törs mera! Jag kan handla kläder, i vilken affär som helst... Och jag behöver inte smyga mig längst in i affären och bara rafsa fram det som är allra störst på stället, oavsett hur det ser ut, för att det är det enda jag kan ha... Förut hade jag 3 tröjor, 2 par jeans och en kjol som jag varvade mellan. Idag har jag många möjligheter till att välja kombinationer av de nya kläder som jag har låtit mig själv investera i...

Attityden från andra människor har förändrats radikalt... Från att ha varit "den där feta kvinnan" så är jag nu en kvinna som är glad för att jag ser ut som jag gör, och faktiskt får uppskattande både ord och blickar från många håll, både väntade och oväntade... Jag vågar röra mig och visa mig... Jag kan låta mig själv "puta ut" åt rätt håll och inte kröka ryggen för att i alla fall försöka att se lite mindre ut... jag har korta kjolar och klänningar, tighta byxor och tröjor som visar precis hur jag ser ut... och jag är nöjd... med mitt nya jag!

Semester

De flesta av oss har 10 eller ännu fler av årets månader fulltecknade vad gäller almanacka, jobb, tider att passa; träning, hämt- och lämnatider på skola och fritids, buss eller tågtider, möten, kurser mm mm... Då skulle man ju kunna tro att den tiden som blir över, dvs då man är ledig från alla dessa måsten, skulle behöva vara fri från förpliktelser. Obokad, fri, oplanerad och bara helt enkelt... ledig...
Många jag känner har dock väldigt svårt för detta.
Inför årets semester så har jag hört flera personer berätta om sin planerade ledighet ungefär så här; "Först ska vi till mamma, och sedan ska vi till Örebro, och sedan måste vi åka hem igen, för att tvätta allting innan det är dax att packa om innan vi ska åka neråt Skåne och över till Danmark för att därifrån passa på färjan över till Tyskland, och sen har vi ju bråttom för att vi ska hinna till huset som vi ska hyra i Frankrike. Ja det är ju bara 4 dagar som vi ska vara där, så det gäller att vara snabb i vändningarna. Sedan måste vi ju hinna in till Paris i 2 dagar för att shoppa lite och gå på EuroDisney, innan vi måste skynda oss hem igen, för då kommer ju våra kompisar från Stockholm, och dom kan ju bara stanna i 3 dagar, så det vill vi ju inte missa, för det vet man ju aldrig när vi kan hinna träffa dom igen. Och sen när dom har åkt hem då är det bara en helg kvar innan jag ska börja jobba igen. Undrar vart all semestern tog vägen?"

Själv är jag så lyckligt lottad så att jag inte behöver fundera på vart jag ska ta vägen på min sommarsemester. Resö heter mitt paradis. Där har jag varit alla somrar i hela mitt liv, och där hoppas jag att jag kommer att kunna fortsätta vara många somrar till...

När jag var liten så var det stora dragplåstret Nina, min "syster" som bodde i huset intill vårt. Vi tillbringade så mycket tid som möjligt tillsammans, både dagar och nätter, och gjorde allt sånt där roligt som man gör när man är liten; badade, cyklade, spelade spel, köpte glass, gjorde cirkus som vi tvingade våra familjer att betala för att få se mm mm...
Nu är vi vuxna både Nina och jag, och träffas inte lika ofta som i alla fall jag skulle vilja, men det var ju det där med tiden då igen, både från mitt och hennes håll...

Men Resö finns kvar, med sin dragningskraft på mig; havet, klipporna, alla vägar där jag har cyklat och promenerat hur många gånger som helst åt vilket håll som helst, grusvägar och asfaltsvägar som har kommit till på senare år. Hamnen, Panget, "Koppra", campingen och allt det där andra som alltid har funnits och alltid kommer att finnas...

Här finns stranden "Nubben" där jag och Gunnar förlovade oss, här finns kyrkan där vi gifte oss, och här finns kyrkogården där jag har resterna av min familj bevarade... Här finns huset som min pappa byggde, och där vi idag lever 5 personer på 40 kvm. Trångt om saligheten, javisst, men saligheten frodas...

Jag önskar att alla skulle kunna få känna av känslan av frid som infinner sig i mitt inre när jag har suttit på min klippa och stirrat, skrikit, skrattat och gråtit av mig årets stress och strid. Och jag önskar att alla skulle kunna veta precis som jag vad dom ska göra på sin semester nästa år...