Hälsa

Jag tycker om hälsa. Jag tycker om ATT hälsa! Jag gillar att ta människor i hand när vi träffas, känna hur dom känns, och se dom i ögonen och upprätta en kontakt. OCH inrätta en gräns. Ett revir. Här är jag, och där är du. Två människor, två kroppar... och aldrig mötas de två! Vissa människor släpper jag dock in i mitt revir och med dom sker en annan hälsningsceremoni. Vi ler mot varandra, kommer nära, kramas, släpper varandra och ler igen... mot varandra...

Vissa människor har dock ingen som helst känsla för revir, vare sig det gäller mitt eller deras eget. Dom kanske vill kramas när vi ska skiljas, efter att ha träffats för första gången via gemensamma bekanta, fikat en halvtimma och småpratat litegrann i största allmänhet! Hjälp! Vart tog luftrummet vägen? Det som ändå på något sätt talar om att vi är enskilda individer.

Andra människor vill gärna kramas för att dom har svårt att se andra människor i ögonen. Det slipper man ju om man genast slänger sig om halsen på någon.

Några jag känner vill kramas för "det är så man gör nu för tiden". Fast att krama någon innebär för mig att komma helt intill någon, känna lite på dom, lukta om dom har någon god parfym på sig. Det innebär inte att sätta min kind emot någon annans, lägga ena handen på den andres axel och säga "Heeeeeeeeejjjjjj"

Nåväl. Alla gör ju som dom själva vill naturligtvis! På pokerbordet har handslaget en annan funktion. Där mäter man inre styrka innan spelet har börjat. Och där ger man upp med ett handslag när spelet är slut. Då är det den som har åkt ut som sträcker fram handen till den som har vunnit och visar "sin respekt". Mycket bra!!!

Så fram för fler handslag i världen! Eller åtminstone, riktigt menade kramar!

Vinnarskalle

Vad är det som gör vissa människor till Vinnarskallar? Har det att handla om uppfostran; dåligt, eller fantastiskt, självförtroende; nivå på psykisk stabilitet eller vad...?

I mitt fall handlar det om uppfostran, DÅLIGT självförtroende, en önskan och drift om att ALLTID prestera det absolut bästa... oavsett förutsättningar, motstånd eller möjligheter.
Att under sin uppväxt alltid få höra att det man hade presterat kanske, kanske kunde ha blivit lite bättre, oavsett hur resultatet såg ut från början... om jag bara hade sträckt mig liiiite lite till i min ansträngning. Dåligt självförtroende kommer oxå utav alla år av utanförskap, där mina försök att "prestera" en rätt till innanförskap var förgäves. Driften att alltid göra sitt bästa skulle kunna reduceras till en drift att göra så bra man kan och orkar just här och nu. Men hur????
Vem ska hjälpa mig att inte bli fullständigt förtvivlad över en förlust i vad det än må gälla? Vad heter den terapeut eller metod som kan få mig att må bra trots att min inre luft tar slut och det blinkar DU FÖRLORADE med stora röda bokstäver framför ögonen varje gång det händer?

Känslan av förtvivlan är den samma oavsett vad det gäller; ett pokerparti, en aktiekurs, en handbollsmatch, ett simpelt vad eller som i det just nu mest aktuella (egentligen simpla, oviktiga, totalt ointressanta) spelet Wordfeud...
Där spelar jag, just nu, 8 matcher samtidigt, och försöker, som vanligt, hålla alla bollarna i luften på en gång. Det går ju bra! Jag vinner oftast 6 av 8 matcher! Skitbra Andersson! Men det är inte dom jag kommer ihåg... Det är dom andra 2 jag minns och som sätter sig fast.Vinster har lixom aldrig haft den effekten på mig... att dom har fastnat... Är det för att jag alltid har velat pressa mig själv ett steg ytterligare? Man KAN ju lixom inte göra mer än att vinna?!?!?!

Grejen är ju oxå den, att utav mina 8 matcher så har jag 5 som jag spelar mot personer som jag känner mycket väl, OCH TYCKER MYCKET OM!!! Varför kan jag då inte vara glad för deras skull när DOM vinner? Varför kan jag inte tycka att det är OK att förlora mot en människa som jag vet hur dom ser ut, hur dom låter när dom skrattar och kramar när jag träffar? Känslan av inre förruttnelse är lika stor oavsett vem det handlar om. Känslan att få gå ut med svansen mellan benen medans alla skrattar åt en bakom ryggen gör ont inuti.

Fast jag vet att det inte är så! När jag åker ur en turnering i poker så känns det som om alla skrattar åt mig för att jag spelade så in i vassen kasst. Fast jag vet att dom egentligen tänker att det var ju otur för henne att åka med par i kungar mot en kass syn med 78 off som visade sig bli ett 2par på slutet. JAG VET DET!!! Och ändå blir jag förtvivlad! Helst skulle jag nog vilja, i alla fall när det gäller människor jag känner och tycker om, att vi kunde vinna båda 2. Fast då vore det ju onödigt att gå in i något över huvud taget!

Det som kommer till mig ännu mer efteråt är ju att jag faktiskt gör dessa människor illa! Genom att bli arg eller ledsen på dom! För att dom har presterat bra! Hmmm... INTE BRA Andersson!!! Vad göra? Det enklaste vore ju förståss att låta bli sådana situationer över huvud taget, men det verkar som om det skulle bli ett torftigt sätt att leva, eftersom i princip allting som vi företar oss här i livet, på något sätt, förr eller senare går över från att vara ingenting till att bli en tävling...

Så förlåt mig alla ni som drabbas av mina demoner! Jag ber om ursäkt!!! Hör ni?!?!?! Jag SKA jobba med detta? Ni vet vilka ni är... ingen nämnd men ABSOLUT inte glömd heller!!!

Slappar till

gör jag ibland... Nu var det det här med att försöka skriva ett litet blogginlägg varje dag, som hamnade i slapphögen. Om jag måste ha någonting att skylla på så kan vi väl ta; dålig möjlighet till att vara uppkopplad när jag befinner mig i Paradiset, jobbat 5 nätter den här veckan, underbart väder som har gjort att jag hellre har legat på stranden och odlat solbränna, Nr 1, 2 och 3 som har pockat på min uppmärxamhet... Tja, det kanske räcker... Såklart så ska jag bestämma själv när, var och hur jag vill skriva, men det är ofta så det är med mig... Jag går in i något med goda föresatser att vara ihärdig, trofast och korrekt, och innan jag vet ordet av så har jag oftast falerat på alla dessa 3 punkter. Men, men det är bara att bita ihop och fortsätta mot undergången...

Har i alla fall haft en till kanske 90 % väldigt bra vecka. Förra helgen hade vi besök av familjen A i Paradiset, och det gick bra, trots dåliga vibbar mellan yngsta famljemedlemmen i vardera familjen. De kivas och bråkar de första timmarna vi är tillsammans, och sedan när det väl brukar börja funka så ska vi oftast skiljas åt. Men nu hade vi en heldag och då flöt det på bra. Nr 3 hade bakat en sockerkaka innan de kom, och den försvann i alla fall i ett nafs vid fikat. När de senare på kvällen hade tröttnat på TV, dataspel och annat lösdriveri så tyckte nr 3 att vi kanske ska ta och baka någonting mera. Bra idé tyckte vi vuxna som hade kommit igång med "viktiga" diskussioner. "Får vi göra vad vi vill i ditt kök?" frågade nummer 3, och detta gav mig en kall rysning utmed ryggraden. Med tanke på att mitt Paradiskök är cirka 5 kvm stort så är det inte plats för att göra speciellt många saker, och kanske framför allt INTE "vad man vill" sett ur en 10-årings perspektiv. Men jag var på gott humör och lät mig undslippas ett käckt "Javisst!"
Han såg glatt överraskad ut, och försvann hoppandes uppför trappan. Efter ett litet tag kom han utsmygandes och viskade i mitt öra "Gör man samma när man bakar muffins som när man gör sockerkaka?" Jag tycker att det är bra när barn är innovativa, och tänkte att det är ju bra att han vidgar sina bakvyer till en sort till. "Japp, det är samma saker och samma procedur" fick han till svar, och hoppade återigen iväg. Efter ytterligare en stund så påkallade han min uppmärxamhet genom att hänga ut genom fönstret och vinka med båda armarna, ungefär som den som flaggar igång ett F1-lopp. Jag förstod att jag behövdes inomhus och knallade iväg. Väl inne i det inte alltför stora köket så hade jag lite svårt att hålla mig för både fniss och gapskratt när jag insåg att hans fråga om tillvägagångssättet inte hade gällt ingredienserna, utan förberedelserna vad gällde muffins. En av dom stod med bakpensel och flytande margarin och den andre stod med ströbrödet i högsta hugg, och smörade muffinsformarna! De såg lite konfunderade ut när muffinsformarna en efter en blev alldeles platt i sitt smörade och brödade tillstånd. Jag harklade bort skrattet och sa att formarna klarade sig bra utan vare sig smör eller bröd, och med tanke på att de hade gjort kaksmet för cirka 60 muffins så var väl kanske det tur, eller hur? De såg lättade ut och höll med. Snart var läckerheterna klara och de smakade magnifikt! Att köket sedan tog mer eller mindre hela nästa dag i anspråk för att göra rent spelade faktiskt mindre roll!

En annan sak som hände i veckan var ju att min kära "syster" fyllde år!!! Hon är 4 år yngre än jag, så den som är snabb i huvudet kan ju lätt räkna ut att hon fyllde... typ 19... Jag tänkte vara lite ihärdig med mitt gratulerande, så det första tecknet på att jag kom ihåg hennes stora dag gick iväg från min älskade ajfån kl. 00.01. När vi var små så var den stora händelsen just det här datumet att vi hissade flaggan, bara för henne! Min pappa brukade göra stor procedur av alltihop och vek ut flaggan olidligt långsamt innan vi knopade fast den i respektive lina och äntligen fick hissa upp den. Nu har ju vi tyvärr ingen flaggstång kvar, eftersom vi råkade kapa av den för några år sedan. Men vi använde dagen som ett perfekt tillfälle att börja nyttja våra nya servetter med svenska flaggan på. Så i år fick hon ju faktiskt 5 flaggor i stället för bara den gamla vanliga enda! Sedan gick dagen på något sätt i sitt vanliga flygande fläng, och det var inte förrän sent som jag kom ihåg min föresats att vara ihärdig. Men jag fick tag på henne i alla fall och kunde gratulera med muntliga pussar och kramar blandat med en önskan om ett Gott Nytt År under tiden som hon satt där och lät ung och fräsch medans hon slurpade vin efter bästa förmåga.

Sommartid...

visar sig på alla möjliga sätt...
Det är mycket lättare att ta mig till och från jobbet, framför allt från... Den tur som under resten av året tar, om jag har tur, cirka 27.5 minuter, kan under tiden mellan midsommar och mitten av augusti pressas ner till runt 16. Alltså ungefär som en söndagsmorgon i oktober.
Priset på räkor och andra delikatesser trissas upp, mest för att efterfrågan på ovannämnda är större än under resten av året. Klart alla tycker att det är 3vligare att inmundiga en tallrik med räkor och aioli sittandes utomhus en kväll i juli än under samma former en tisdagskväll i februari.
Telefonköerna är MYCKET kortare. Att komma fram till Försäkringskassans handläggare tog mig idag endast 23 minuter. En onsdag i november skulle det säkert ha tagit det 3dubbla. Lånetiden på böcker på bibban är längre än vanligt! Att låna en bok från juni till augusti är ju förnämligt! Den vanliga lånetiden på 3 veckor är ju inte mycket för mig som lånar 4 böcker på en gång, och har alla läsandes samtidigt, på olika platser i huset; en i köket, en i sängen, en framför datorn och en på toa.
Alla affärer har REA!!! Om du sitter inregnad på en camping, eller tycker att det är för varmt i sommarstugan så kan du ju alltid ta dig en tur till någon köpcentrum och beta av typ 4 reor på en gång! Lindex, SIBA, Hemtex och till och med ICA Maxi bjuder på alldels extraordinär priser på både det ena och det andra! Men, om du har riktig is i magen, och orkar vänta... Då kan du om cirka 2 veckor inhandla det som du kunde inhandlat idag för halva REA-priset!
På Systemboalget har de i alla fall mycket att göra! Där är kön i omvänd ordning mot alla de fördelar jag har räknat upp. Som tur är så är detta inte en affär jag besöker alltför ofta... Jag menar; en flaska Tequila står ju där en flaska Tequila brukar stå, så det är lixom bara att traska in och göra sin vanliga trekvartsböj ner mot golvet och håva in den...

Onsdagen bjöd på det vanliga plocket... Frukost fram och frukost tillbaka. Och nästan innan alla hade hunnit beta av denna vanligtvis första måltid på dygnet, så är det i min familj dax för Nr 2 att inmundiga sin måltid nummer 2. Efter att ha klämt i sig 3 mackor med favoritpålägget smör, kaviar och dansk salami, (tyvärr är rabarbermarmeladen slut), tillsammans med en bytta te, så kan man ju tycka att han kanske skulle kunna hålla sig en liten stund, men icke sa Nicke... Strax efter klockan 11 så börjar det kurra i den lilla magen igen, och det blir dax att duka fram varmrätten, med fördel bestående av pasta, grönsaker och ungefär en halv flaska Ketchup. Att han skulle sitta stilla vid bordet och äta upp allting på en gång hade ju varit 3vligt att skåda, men det inträffar tyvärr alltför sällan för att det ens ska kunna nämnas som en vana. Det finns ju alldeles för många saker, och personer, att hålla koll på för att han skulle tycka att maten räcker som underhållning. 2 föräldrar av var sitt kön och 2 syskon av det samma bjuder ju på en mängd möjligheter! Och skulle dessutom 21ans buss köra förbi och brevbäraren fälla ner locket på brevlådan med en smäll så GÅR det ju bara inte!
Nåväl, en timme för att äta lunch är ju i alla fall riktigt bra! Så småningom drog vi oss återigen ut mot Amundön, med bilen fullastad med kassar innehållande alla de saker som man möjligtvis kan tänkas behöva under en eftermiddag vid poolkanten; saftflaskor, luffarschack, simglasögon, hårborste och iPhone är ju bara som en piss i Mississippi...
Badvakterna vår återigen, eller kanske man kan säga fortfarande, i högform och började, precis när jag var nära att tangera rekordet i undervattenandanhållningstävlingen slå mig i huvudet med vad som populärt nu för tiden kallas för en Nudel. Allt för att jag skulle avbryta mitt försök att bli min egen sorts världsmästare!
Efter några timmar i 32-gradigt poolbadande så var vi helt mosiga hela högen och drog oss hem till rätt sida Älven igen. Kinamat vankades trots ihärdigt fikande vid poolen, men skam den som ger sig! Lite slummer för min del avbröts genom ett samtal av underbara U. Hon kan verkligen få mig att skratta! Trots att vi bara pratade om inte alltför roliga saker, såsom Ischias och förväntade snickarräkningar så skrattade vi oss igenom en cirkus halvtimma innan jag styrde kosan mot det fula huset i Öster, det vill säga Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, där jag allt som oftast tillbringar natten. Att jag var lite sen och lite trött spelade ingen direkt roll när jag vid ankomsten upptäckte att jag skulle få nöjet att arbeta tillsammans med bland annat älskade M!
Lyckan blev dock ganska kortvarig eftersom jag skickades bort för att förtjäna min brödföda på ett annat hus på området, där ett av våra barn befann sig. Men ursäkta mig, tror ni verkligen att JAG skulle traska runt mitt i mörkaste sommarnatten alldeles ensam?!?!?! As if i would!!! Det blev att ringa efter den ambulerande nattvakten, som med sina apostlahästar tillryggalägger någon stans mellan 4 och 4.5 mil per natt när han vandrar runt och kollar larm och dörrar och andra mystiska saker. " Jaha ja, det ingår alldels säkert i mina arbetsuppgifter" sa den 3vlige karln och kom och hämtade mig. Efter ett antal timmar, när det faktiskt hade ljusnat igen, så vågade jag rusa tillbaka och avsluta nattens arbete på det gamla sedvanliga stället. Efter detta så lyckades jag pressa den snabbaste Golfen i stan till en tid på strax under 16 minuter... tillbaka... till rätt sida Älven!

Reviderat bloggande

Har funderat på det här med mitt bloggande... Kanske jag ska undvika dom där djupdykningarna i mitt inre, som tar så lång tid att bearbeta när jag väl har släppt upp dom till ytan? Kanske jag ska, typ, skriva som en dagbok eller loggbok, eller kanske till och med en Bloggbok?!? Efter att flitigt ha läst andras bloggar ett tag så har jag nu bestämt mig för att göra ett försök att skriva lite mera lättsamt, lite mera vardag och lite mindre dvälj och snyft... Min vardag består i och för sig av ganska mycket dvälj och snyft, i alla fall om man får tro andras reaktioner vad gäller miner och reaktioner när jag berättar om hur min dag har varit, men livet är till för att levas muntert, eller hur det nu var...


Igår var det tisdag, och vi hade bestämt att vi skulle försöka ta oss till badet. Vädret hade förbaskat svårt att bestämma sig om det var läge för det eller inte, så det tog till fram på eftermiddagen innan vi äntligen kom iväg. Stekhet Volvo, med i och för sig väl fungerande AC, en upprörd Nr 2, (för att vi inte tog E6an mot Oslo), en förbannad Nr 1, (för att nr 2 var upprörd för att vi inte tog E6an mot Oslo) och en Harry Potterläsande Nr 3, en inklämdmellanallabadkassarmake och Eric Saade på högsta volym borgade för en perfekt resa till Amundöns Handikappbad.



Väl framme så fick vi ju, eftersom vi ännu inte hade fått tummen ur örat och skaffat en nyckelbricka, vänta på att någon skulle åka hem för att vi skulle kunna komma in. Väl inne så följde vi alla de väl injobbade rutinerna med avklädning, påklädning och dusch innan vi äntligen kunde sjunka ner i det härligt 32-gradiga vattnet. Friden sänkte sig och jag kunde känna att alla slappnade av. Var och en simmade på sitt håll. Nr 1 gör sina valdykningar och håller sig under vattnet precis lagom länge för att badvakterna ska bli oroliga på kanten, och just börja fundera på om de ska behöva göra en insats eller inte. Nr 2 har just kommit på att det där som Nr 3 gör, dvs stå på händerna i vattnet, verkar var en kul grej, och faktiskt får till det! Och Nr 3 som håller på att tjäna ihop pengar till en ny dator genom att simma längder, som han envisas med att ta betalt för! Maken simmade fram och tillbaka och jag stod och försökte låtsas se ut som om jag för en gångs skull hade lite koll på läget...

Så kom hon då... Hon sände ut vibbar redan innan hon hade kommit ut genom dörren från omklädningsrummet: "Här kommer jag, och jag är bitter som tusan. Sen om det beror på att jag är gammal, trött, överviktig eller bara allmänt förbannad låter jag vara osagt, men här kommer jag i alla fall! Och nåde den som inte flyttar på sig!" Hon hann på sin väg från dörren till poolen fullständigt förpesta luften för alla runt omkring, och det kändes som om all aktivitet bara avstannade och, typ, självdog... Nr 2, var den som först råkade ut för hennes ilska... Han befann sig på sitt absoluta favoritställe i poolen, dvs stegen där hon skulle ta sig ner i vattnet. 10 meter från den utsatta platsen pekade hon med sin krycka och ropade "Han måste flytta på sig! Han får inte vara där! Det är motionssim där!!!" Jag körde hundtricket, dvs inkallning, och ropade på Nr 2 för att han fort som tusan skulle avlägsna sig från vulkanens mittpunkt. Det funkade! Han kom direkt! Skönt tänkte jag! Nu är faran över! Men när hon väl hade tagit sig ner i vattnet upptäckte hon nästa katastrof... Nr 3 hade tröttnat lite på att bara simma rakt fram och hit och dit fram och tillbaka i bassängen och bestämt sig för att göra lite ståpåhändernatrick en stund. Där! Då! Där hon skulle vara! Vad göra? Jo ropa på badvakterna! "Ta bort honom! Han får inte vara där! Det är motionssim!!!!!" Badvakterna, som antagligen inte är uppfostrade i samma anda som jag, och inte heller lika luttrade i bitterhet, tog sig genast samman och berättade för Nr 3 i en åthutande ton att "Så där får du inte lov att göra!" Då tyckte till och med jag, trots min oerhört generösa läggning just gentemot bittra tanter, att det hade gått för långt... Att hon skulle få bestämma hur folk rörde sig i poolen innan hon ens var i den kändes som lite överkurs även för mig. Men vakterna var antagligen mutade, eller så hade de råkat ut för damen i fråga tidigare och i så fall visste vilket resultat som var att vänta vid emotsägning, så de bara ryckte på axlarna och log lite urskuldrande... Då regredierade jag tillbaka till barndomens "ljuva" tid när sarkasm och bitterhet rådde, och började ge mina barn direktiv som de inte ens kunde börja förstå eftersom de var så fyllda av kontraorder...

Jag var tillbaka direkt!!! Där jag har lovat både mig själv och "Söstrami" att inte hamna igen! Jag har lovat att inte låta mig själv påverkas av andras bitterhet! Att inte låta mungiporna dras neråt mot anklarna! Att inte frestas att ta till ord som svider och gör ont! Och allt som behövdes var en gammal tant som antagligen hade ont överallt och som förmodligen hade uppförsbacke hem när hon väl var klar med sina tio längder i bassängen... Hmmm, övning ger färdighet sägs det, och jag behöver nog träna mycket på detta!

Sköt dig själv och ditt, och skit i vad alla bitterkärringar sprider omkring sig Andersson! Gör det!

Nåväl, hon var ju snart klar och alla andra kunde återgå från sitt givaktande till fritt bad igen... Vi ägnade oss åt att slå rekord i "andanhållning". Nr 3 kämpar på och lyckas stanna under vattnet nästan en minut! Fantastiskt! Själv har jag ju nu, kan man väl säga, övervunnit min fobi för att vara under vatten som jag jag tillskansade mig under Nr 2s graviditet, genom att orka hålla andan i 96 sekunder... Detta resultat visar att jag i alla fall skulle ha kunnat slå Mästarnas mästare Ingemar Stenmark i en gren! Förmodligen den enda, men ändå!

Efter hemfart och sedvanlig middag hos Ronald så fastnade jag som vanligt framför datorn... Tuesday Triathlon, dvs 3 turneringar med en timmes mellanrum lät ju som ett 3vligt tidsfördriv. Men ack vad jag bedrog mig! Borden var fyllda med donkar som tyckte att All-In från vilken position som helst var ett bra sätt att spela gjorde att jag, med mitt fega sätt att spela, stod mig hyfsat slätt hela kvällen. Lyckades oxå fastna i lite bitterhet som jag hällde ut över en icke förtjänande person, innan jag förstod att sängen var den plats som skulle göra mest för mitt välbefinnande...

Tänker att...
bitterhet svärtar ner ens sinne så till den milda grad, och man gör bäst i att försöka undvika den sortens aktivitet, både gentemot sig själv och andra!

Garderoben

Jag har en, mycket kär, vän, som har gjort det...

"Kommit ut ur garderoben"

Där har han varit sedan han var liten, eller i alla fall väldigt ung.
Där har han suttit och funderat, väntat på rätt ögonblick, längtat efter rätt tillfälle... för att komma ut...

Komma ut vart?

Till mig, oss andra, vi "som gör rätt", som lever tillrådigt, som inte trotsar eller står upp emot de regler och konventioner som jordens alla andra människor skapar sinsemellan varandra???

Egentligen har han ju varit här hela tiden...

Han är, och alltså finns han, och HAR RÄTT att finnas, för den han är, för den han trivs med att vara, eller för den han vill vara...
Vem har rätt att säga att jag gör rätt, och han gör fel?
Vem har rätt att säga att det är "rätt" att älska en person av motsatt kön, och "fel" att älska en person av samma kön?

Allt som egentligen önskas, är ju, att han ska vara lycklig...

Och det är han!!!
Han strålar av glädje, han bubblar av lust och han anammar livet, och vad det har att bjuda på!

"Alla borde ha en bög eller två i sin bekantskapskrets" sa han...

Och naturligtvis är det så, att vi alla borde mixa oss med varandra, blanda alla möjliga konstellationer, så att vi blir en BRA slutkompott. Alla åsikter, läggningar, nationaliteter mottages taxamt, utan urskiljning, bara vi är villiga att gå mot samma mål... att kunna känna samma glädje över att leva som min, mycket nära vän, som just har kommit ut ur garderoben...

Erik!

Den 31/3 2001 kl. 10.55 föddes du, grå i ansiktet, slapp i hela kroppen, 56 cm lång och 4.975 g tung. När dom rusade iväg med dig, och din pappa sprang efter, så hann jag ändå tänka att detta var den mest fantastiska upplevelse jag någonsin haft! Vår barnmorska Farideh hade jobbat som barnmorska under sin tid som flykting på väg till Sverige, och var van att nå fram till ett barns födelse utan en massa mediciner. Här var det ögonkontakt och fokus på uppgiften som gällde! Nåväl, jag fick dig snart i famnen, när man väl hade konstaterat att du "bara" låg lågt i socker, och du kunde allt det som en nyfödd kille ska kunna... Och så där har det fotsatt! Du lixom bara KAN allt det där som man ska kunna! Du är villig att lära dig nya saker hela tiden, älskar att läsa och ta in nya intryck! Du är duktig på så många saker; läsa, som sagt, rita och måla, sjunga och höra skillnader i språk... Men framför allt så är du ofantligt duktig på att läsa av människor, och se vad dom behöver. Detta har troligen sin anledning i att du lever som du gör; i skuggan av dina 2 syskon, som hela tiden propsar på, och behöver både min och din pappas uppmärxamhet. du finner dig i att ständigt få komma i skymundan. Du nöjer dig med att få ta den tiden som blir över när de har fått sitt. Och du är nöjd med det lilla! En eftermiddag med bio eller en middag på "kinesen" gör att du blir väldigt lycklig! Du är otroligt lojal mot dina syskon, och skulle, tror jag, försvara dem i alla situationer som bara kan tänkas uppstå. Detta visar vilken fantastiskt stor, liten person du är! Kanske beror det på den uppfostran vi har försökt att ge dig, men till syvende och sist handlar det naturligtvis om att du är du! Jag älskar dig, precis som resten av din familj, mer än allt annat på jorden, och önskar dig ett liv fyllt av kärlek, glädje, upptäkter; goda och sämre, galna upptåg, resor, familj och framför allt ett liv där du kan få fortsätta bara vara du! Kram från mamma