Konserter

Lever fortfarande i ett litet rus efter kent-konserten förra fredagen... Det är en underbar känsla att gå på konsert... musik som man gillar, på hög volym dessutom, så att man blir omsluten helt och hållet... Jag har varit på många konserter i mitt liv... De flesta tillsammans med min kära "syster" Nina här i Göteborg och i Stockholm, men oxå i England, på sunkiga rockklubbar i Brighton, London, Oxford och Edinburgh, med band som jag inte har hört talas om vare sig förr eller senare. Till och med när jag var på Nya Zealand lyckades jag knö in en rockkonsert med Jimmy Barnes, okänd för de flesta här i Europa, men helt grym...
Min första konsert var Thin Lizzy på Scandinavium, måste varit typ 1981, och blev en chockartad upplevelse. Jag var inte inlyssnad över huvud taget, medans Eva kunde allt och ingenting. Det övriga publikklientelet var inte heller riktigt vad jag hade förväntat mig, 40-åriga "gubbar" som stod och hoppade och skrek... Som sagt, chockartat, men det gav ändå mersmak...
Eurythmics på samma arena var verkligen en hisnande upplevelse där vi satt högst uppe under taket och nästan kunde se in i logen där Annie Lennox bytte om... Peter Gabriel under samma tak gav en nästan religiös känsla när han utan dödsförakt lade sig rätt ut i publikhavet och lät sig forslas runt på allas händer. YES gav den mest spektakulära ljus- och lasershow jag någonsin har varit med om, och detta redan 1984. Toto var väl ingen riktig höjdare, men är ändå roligt att ha sett dom. Imperiet med Fläskkvartetten som förband gav väl kanske känslan av att man kunde lagt pengarna på nåt annat mer prisvärt. Ulf Lundell i Strömstad i ett halvberusat tillstånd gav väl ungefär samma feeling. Simple Minds på Stadion i Stockholm och Pink Floyd på Ullevi är ju kult, och går inte att vara annat än glad över att man har varit med om. Jean-Michel Jarre förra året tillhör höjdarupplevelserna, och det var roligt att vi , precis som recensenten från G-P konstaterade att han faktiskt spelade fel. Totala höjdarna är de två konserter vardera som jag varit på med U2 och Lars Winnerbäck... Helt oslagbar känsla att omslutas, ta in och uppleva musiken som är mina absoluta favoriter... Till sommaren är det ju fullt ös medvetslös igen; Lars Winnerbäck, och kent i Trädgårdsföreningen samt the Ark på Liseberg! Maken får gå på... Ulf Lundell...

Lars Winnerbäck

Musik har alltid varit en viktig del av mitt liv. Alltsedan jag med "modersmjölken" fick min dagliga dos av The Beatles, så har jag lyssnat på än det ena och än det andra. Vissa artister och grupper har passerat nästan obemärkt, medans andra har satt sig stenhårt fast. Musiken är ju viktig, men det har alltid varit texterna som har spelat den största rollen; säger dom nånting som jag kan stå för, betyder det nånting det dom säger och berör dom mig? Genre, kvinnlig eller manlig artist, etniskt ursprung eller sexuell läggning har aldrig spelat någon som helst roll; är musiken det jag vill ha... så.... Periodvis lyssnar jag intensivt på någon artist, för att sedan låta den, medvetet eller omedvetet falla i dvala ett tag... för att sedan, om dom har tur, plockas fram igen... En person följer mig dock dagligen, vid alla tillfällen; i bilen, på gymmet, i köket och i min mp3 på mina promenader: Lars Winnerbäck. Han kom in i mitt liv för cirka 3 år sedan, och då var det inte som för så många andra med låten "Om du lämnade mig nu" utan med "Varning för ras". Den tog sig in i mitt medvetande, rotade sig och finns fortfarande kvar som min absoluta favorit. Det har ingenting med självupplevdhet eller något sånt att göra utan den bara passar mig som getost passar ihop med rödbetor, dvs perfekt... Lasses musik är vidsträckt, den kan innehålla allting från så lugnt att man ibland vill sparka igång det till fartfyllt, rockigt och nästan skränigt. Men texterna... Dom innehåller allt som gör livet värt att leva; kärlek, sorg, smärta, glädje, ångest... I varje låt finns det någon textrad som bara är sååååå rätt just för mig... och den kan jag plocka fram ur mitt medvetande när jag behöver den, behandla den så som det känns rätt just för stunden och sedan fortsätta med mitt liv...

Vår

Det känns som om våren är på väg..... Vet inte egentligen om jag vågar säga det allt för högt... men det känns faktiskt så... All snön som har täckt gräsmattan nu i flera månader håller sakta men säkert på att töa bort... en liten bit till blir synlig för varje dag som går... Tulpanerna som står mitt i solgasset har stuckit upp sina yttersta delar genom snön och kikar sig nyfiket runt... Och våren är ju min allra bästa årstid... Det blir varmare och ljusare för varje dag som går, och jag får motsatt känsla mot den som jag har på hösten... Jag sträcker oxå på mig mot solen, låter näsan fånga ljuset och värmen, så att fräknarna blir fler och tydligare... Våren betyder att mörkret skingras, och oftast gäller det faktiskt både utanför och inuti mig på samma gång... Vemodet, tyngden och känslan av oro som alltid är värre under vinterhalvåret skingras med hjälp av ljuset... Och jag är inte ensam verkar det som... alla människor verkar gladare på nåt sätt... Folk ler när dom är ute och går, människor som väntar på bussen vid torget solar sig och ser nöjda och belåtna ut där dom står... Inte alls sådär frusna och huttriga som för bara en vecka sedan... Fruktgubben vågar sätta ut sina äpplelådor igen, fiskhandlarna återfår sin normala hudfärg på händerna efter att ha varit blåfrusna sedan i december, blomsteraffären lockar med tulpaner och videung, och utanför kondiset sitter det människor och dricker sitt kaffe mitt i solgasset! Underbara vår! Äntligen är du här!

Väggar

Jag har några personer runt mig, några väldigt nära, och några lite längre ut i bekantskapsperiferin, som håller på att gå in i den berömda... väggen. Dom cirklar runt och vet inte riktigt vart dom ska ta vägen, men det är som om det finns någon sorts sug inne i väggen, som gör att de dras närmare och närmare... Några utav dom är medvetna om sin situation, och försöker bromsa upp skeendet, medans några inte har en aaaaaning om vad som är på väg att hända... och gasar på... Jag har fått frågan många gånger, och naturligtvis funderat på det själv oxå... hur kommer det sig att jag inte har ränt rätt in i den där förhatliga väggen? Och det har jag naturligtvis inte den blekaste aning om... Det handlar förståss inte om skicklighet att undvika väggen, eller om tur... Kanske handlar det om förhållningssätt till livet i sig, eller tron på att man kan, eller, i mitt fall måste, klara av mer än man egentligen tror att man klarar av... Många säger att man får den beskärda del av bekymmer som man klarar av, men det tror jag inte alls på... Livet är fullt av besvikelser, sorger, för tunga bördor osv osv... Men oxå av glädjeämnen, som många gånger kan vara så små att man inte ens märker dom förrän dom redan har varit... Och det är dom jag tror att man måste ta vara på, begrunda, uppskatta, finansiera med och leva i... Naturligtvis är detta inte någon bot för "rännainiväggandet", då skulle jag ju för tusan vara stenrik... Men det kanske kan hjälpa någon endaste person, om man har möjligheten att försöka fokusera lite lite grann på det positiva i tillvaron i stället för att alltid titta på det som är jobbigt, eller det som kräver mera energi än vad man egentligen tror att man har att förvalta....

Uppladdning

Har haft en slappardag, för att kunna ladda upp inför en BONKarhelg. Lämnade killarna som vanligt och gick sedan hem och körde lilla Beirutracet, dvs plockade upp allt som låg på golvet på nedervåningen, tog en runda med dammsugaren, körde en tvättmaskin, tömde en diskmaskin, och vek ihop gårdagens numera rena tvätt, alltmedan jag lyssnade på "nya" live-skivan med L.W. Den mannen får mig verkligen att må bra! Texterna sitter som getingar på väggen i ett sockerfyllt rum. Vackert, underbart, sorgligt och fantastiskt... allt på en gång! Några telefonsamtal klarade jag oxå av, och sedan en stund under min underbara filt. Jag blir varm i hela kroppen, och kan slappna av och domna bort en stund. Drömmer lite lätt om någonting som inte sitter kvar när jag vaknar, men ändå lämnar ett varmt minne... Blev väckt av BadrumsBertil som vill komma på måndag och gå igenom räkningen och ansökan om Rotavdraget. Tog mig sedan ut i det underbara solskenet för att hämta Erik från skolan. Väl där fick jag fullständig panik när jag inte hittade hans stövlar i hallen. Innan jag hittade honom så hade jag i min puckade hjärna redan tänkt alla tankar som går att tänka om barn som blir kidnappade på vägen till eller ifrån skolan. Men... där var han... min prins... Svettig och varm efter gymnastiken, och sugen på att gå på torget och shoppa lite... som vanligt... och alldeles alldeles underbar!
Slog till med en kokt med bröd på torget, eftersom jag som vanligt hade glömt av att äta under min ensamma förmiddag, och efter det blev det inhandling av fredagsmys; chips till en del, och krabba till en del. Sushin som serverades till middag var som vanligt alldeles utmärkt. Ytterligare en liten stund under filten, innan det var dax för en dusch i mitt vackra badrum. Bjöds på skjuts till DSBUS idag, och det är ju alltid trevligt att dryfta tankar med andra på väg till och från jobbet, framför allt från... Väl framme serverades vi en lugnare och inte riktigt lika talrik skara som vi hade förväntat oss, och natten flyter på... sakta men säkert närmar jag mig det magiska klockslaget 07.00 pip som betyder att jag återigen kan bege mig hemåt... till min filt...

Migrän

Det börjar med att mitt synfält uppe till höger ser ut som om det blivit naggat i kanten av en liten mus. Det löses upp långsamt, och hela bilden färgas långsamt ljust ljust lila. Om jag har en tablett till hands då, så kan jag stoppa förloppet, annars är det kört... Då kan jag bli borta länge, som längst har det varat i 4 dygn... Migrän, kommer utav grekiskans "hemicrania" som betyder halv huvudskål, får jag vid minst 4 tillfällen varje månad, före och efter ägglossning, och före och efter mens. De perioder jag har mått bäst sedan 13 års ålder har varit de gånger jag har varit gravid, då jag har varit smärtfri i 9 ljuvliga månader.
Jag har nog provat alla mediciner som finns; vissa ger mig känslan av att jag håller på att få en hjärtinfarkt, och andra hjälper inte över huvud taget. Tabletter, nässpray och suppar, alltihop har jag testat, och för 4 år sedan fann jag min bästa hjälp någonsin: T. Zomig. Mörker och tystnad är det bästa jag kan ha runt omkring mig, sova är det bästa jag kan göra, och vatten att dricka är det bästa som finns... Om jag kan få i mig någonting över huvud taget... Sedan, lika plötsligt som det kom så är det bara borta, och jag blinkar mot ljuset, och börjar gå vidare... mot nästa migränanfall...

Jobb

Jag har ett underbart, fantastiskt, fruktansvärt, sorgligt, roligt, energitagande och energigivande arbete! Underbart och fantastiskt för att jag har så trevliga och góa arbetskamrater, som inte finner någonting omöjligt. Fruktansvärt för att det inte känns riktigt rätt att barn ska kunna drabbas av cancer. Sorgligt för att det ibland faktiskt händer att ett barn dör hos oss. Roligt för att det är stimulerande och utvecklande; vi befinner oss mitt i vetenskapens centrum, där allting kan hända, och oxå gör det. Energitagande när det är fullt med svårt sjuka barn på hela avdelningen, och jag känner att vi inte hinner med det som vi är där för att göra; ge barnen medicinsk vård och omvårdnad på extremt hög nivå. Energigivande när vi känner att "det här kommer faktiskt att gå vägen". När något barn som faktiskt till och med kan ha varit uträknat på många sätt, klarar av all behandling och alla mediciner och efter ett tag faktiskt kan åka "hemhem".
"Åh, hur kan du jobba där som alla bara dör" är den vanligaste kommentaren om jag någon gång talar om vad jag faktiskt arbetar med. Nu är det ju så att faktiskt långt ifrån alla dör, de flesta klarar sig, och det kanske är därför vi, i det långa loppet, orkar... Men det finns oxå en annan aspekt på det där med att ett barn dör... Det är inte jag som har bestämt att så ska ske. Det är inte jag som har bestämt att medicinerna inte ska fungera, eller stamcellerna inte ska ta, eller att infektionerna blir alltför svåra för barnet att klara av och reda ut. Det är någon annan... Men, om det nu är så som det ska vara och bli, och jag i så fall kan vara med och göra den där sista tiden så ljus, värdefull och minnesrik som möjligt... då har jag åstadkommit det jag vill med mitt arbete...

Sömn

Sömn är något som jag periodvis får tillräckligt av, och långa perioder får jag nästan inget alls... Om tankarna blir för många, och kraven blir för stora från omvärlden så är sömnen det första som sviker mig... Jag kan somna i fas med resten av min familj, för att sedan vakna efter en timma eller två, och smyga runt i huset och sitta och titta på make och barn där dom snusar i sina sängar... Där vilar jag trots allt, jag kan känna att det ger mig energi att se hur lugna dom är, och hur bra dom verkar må trots "kriget" som rasar utanför våra väggar... När barnen var små så var det bästa energikicken att natta dom, att ligga bredvid och höra hur deras andning ändrades från hetsig "villfortfarandeuppochgöraenmassasakerandning" till lugnare "nugerjagmigsnart" till avslappnad "nåjadetkommerjuendagimorgonoxå"... Att ligga med handen på deras magar och känna friden sprida sig i rummet var som en Redbull! Nu för tiden är det bara dottern som vill att jag ska ligga bredvid henne, och då är det för att massera henne... Mysigt, visst, men inte riktigt samma sak...
Som tur är så har jag lärt mig att, oftast, sova bra efter att ha jobbat natten... Då kan jag stänga av på ett annat sätt, för att jag vet att jag MÅSTE få lite vila för att orka en natt till... Har oxå lärt mig att använda sådana "trix" som spikmatta och både inre och yttre samtal för att hamna i fas med friden som måste infinna sig för att jag ska kunna sluta ögonen och SOVA.

Internationella Quinnodagen!

När jag var ung och mycket mer aggro feminist än jag är idag, så önskade jag att min mamma skulle "ha hållit sig" i 2 dagar till, så att jag kunde ha fått bli född på den viktigaste av dagar. Hon skrattade och sa "du får väl se hur lätt det är att hålla sig när det väl blir dax" , och hon hade rätt naturligtvis... det går inte att hålla sig när det gäller sådana saker. Men några saker kan man hålla sig till, och det är ens egna principer och ståndpunkter... Finner man bara en trygghet i var man själv står när det gäller vissa saker så bildar det en grundval för våra små quinnor som bildar nästa generation. Vad är då viktigt? Rösträtt, utbildning, friheten att ha egna åsikter, rättigheten att inte bli misshandlad eller dödad just för att man är quinna och sist men inte minst; möjligheten att få vara stolt över att man är just det bästa man kan vara: QUINNA!
Dagen idag tillägnas min mamma, den starkaste av quinnor, som alltid fattas mig ofantligt, och alla andra quinnor som orkar och vågar stå för det dom är!
Stå på dig, annars gör någon annan det!

Början

Nu är den alltså igång, bloggen som många har "tjatat" på mig att jag skulle starta... Ja, jag har faktiskt funderat på det ett tag själv oxå... Skriva har jag ju kunnat göra ganska länge, och nu kändes det som att det var läge att börja få ner alla dom där tankarna som ständigt snurrar mellan mina öron på pränt... Halvtidspaus... Fyllde 45 år igår, och eftersom jag planerar att bli åtminstone 90 år gammal, om jag får ha min hjärna i behåll vill säga, så är det ju just där jag befinner mig nu... i min halvtidspaus... Halvtid kan ju betyda många olika saker; begrundan över halvleken som gick, laddning inför halvleken som komma skall, och så lite massage och mat och dryck inemellan... Jag kommer troligtvis att skriva om det som faller mig in just för stunden, om min familj; hur det är att leva i en familj där 2 av barnen har kroniska funktionshinder, hur man kompenserar, upplyfter och någon enstaka gång förringar svårigheterna som uppstår när man ska försöka passa in sånt som inte alls är "normalt" i det normala... Mina vänner, intressen, funderingar och tankar kommer oxå att avhandlas, en efter en... Lars Winnerbäck, som är min ständige följeslagare, kommer att få bidra med ett eller annat ord på vägen, sedan får var och en själv göra bedömningen om det är ett visdomsord eller något som man bara kan låta rinna förbi som "vatten under broarna"...