Hälsa

Jag tycker om hälsa. Jag tycker om ATT hälsa! Jag gillar att ta människor i hand när vi träffas, känna hur dom känns, och se dom i ögonen och upprätta en kontakt. OCH inrätta en gräns. Ett revir. Här är jag, och där är du. Två människor, två kroppar... och aldrig mötas de två! Vissa människor släpper jag dock in i mitt revir och med dom sker en annan hälsningsceremoni. Vi ler mot varandra, kommer nära, kramas, släpper varandra och ler igen... mot varandra...

Vissa människor har dock ingen som helst känsla för revir, vare sig det gäller mitt eller deras eget. Dom kanske vill kramas när vi ska skiljas, efter att ha träffats för första gången via gemensamma bekanta, fikat en halvtimma och småpratat litegrann i största allmänhet! Hjälp! Vart tog luftrummet vägen? Det som ändå på något sätt talar om att vi är enskilda individer.

Andra människor vill gärna kramas för att dom har svårt att se andra människor i ögonen. Det slipper man ju om man genast slänger sig om halsen på någon.

Några jag känner vill kramas för "det är så man gör nu för tiden". Fast att krama någon innebär för mig att komma helt intill någon, känna lite på dom, lukta om dom har någon god parfym på sig. Det innebär inte att sätta min kind emot någon annans, lägga ena handen på den andres axel och säga "Heeeeeeeeejjjjjj"

Nåväl. Alla gör ju som dom själva vill naturligtvis! På pokerbordet har handslaget en annan funktion. Där mäter man inre styrka innan spelet har börjat. Och där ger man upp med ett handslag när spelet är slut. Då är det den som har åkt ut som sträcker fram handen till den som har vunnit och visar "sin respekt". Mycket bra!!!

Så fram för fler handslag i världen! Eller åtminstone, riktigt menade kramar!