Väggar

Jag har några personer runt mig, några väldigt nära, och några lite längre ut i bekantskapsperiferin, som håller på att gå in i den berömda... väggen. Dom cirklar runt och vet inte riktigt vart dom ska ta vägen, men det är som om det finns någon sorts sug inne i väggen, som gör att de dras närmare och närmare... Några utav dom är medvetna om sin situation, och försöker bromsa upp skeendet, medans några inte har en aaaaaning om vad som är på väg att hända... och gasar på... Jag har fått frågan många gånger, och naturligtvis funderat på det själv oxå... hur kommer det sig att jag inte har ränt rätt in i den där förhatliga väggen? Och det har jag naturligtvis inte den blekaste aning om... Det handlar förståss inte om skicklighet att undvika väggen, eller om tur... Kanske handlar det om förhållningssätt till livet i sig, eller tron på att man kan, eller, i mitt fall måste, klara av mer än man egentligen tror att man klarar av... Många säger att man får den beskärda del av bekymmer som man klarar av, men det tror jag inte alls på... Livet är fullt av besvikelser, sorger, för tunga bördor osv osv... Men oxå av glädjeämnen, som många gånger kan vara så små att man inte ens märker dom förrän dom redan har varit... Och det är dom jag tror att man måste ta vara på, begrunda, uppskatta, finansiera med och leva i... Naturligtvis är detta inte någon bot för "rännainiväggandet", då skulle jag ju för tusan vara stenrik... Men det kanske kan hjälpa någon endaste person, om man har möjligheten att försöka fokusera lite lite grann på det positiva i tillvaron i stället för att alltid titta på det som är jobbigt, eller det som kräver mera energi än vad man egentligen tror att man har att förvalta....