Lars Winnerbäck

Musik har alltid varit en viktig del av mitt liv. Alltsedan jag med "modersmjölken" fick min dagliga dos av The Beatles, så har jag lyssnat på än det ena och än det andra. Vissa artister och grupper har passerat nästan obemärkt, medans andra har satt sig stenhårt fast. Musiken är ju viktig, men det har alltid varit texterna som har spelat den största rollen; säger dom nånting som jag kan stå för, betyder det nånting det dom säger och berör dom mig? Genre, kvinnlig eller manlig artist, etniskt ursprung eller sexuell läggning har aldrig spelat någon som helst roll; är musiken det jag vill ha... så.... Periodvis lyssnar jag intensivt på någon artist, för att sedan låta den, medvetet eller omedvetet falla i dvala ett tag... för att sedan, om dom har tur, plockas fram igen... En person följer mig dock dagligen, vid alla tillfällen; i bilen, på gymmet, i köket och i min mp3 på mina promenader: Lars Winnerbäck. Han kom in i mitt liv för cirka 3 år sedan, och då var det inte som för så många andra med låten "Om du lämnade mig nu" utan med "Varning för ras". Den tog sig in i mitt medvetande, rotade sig och finns fortfarande kvar som min absoluta favorit. Det har ingenting med självupplevdhet eller något sånt att göra utan den bara passar mig som getost passar ihop med rödbetor, dvs perfekt... Lasses musik är vidsträckt, den kan innehålla allting från så lugnt att man ibland vill sparka igång det till fartfyllt, rockigt och nästan skränigt. Men texterna... Dom innehåller allt som gör livet värt att leva; kärlek, sorg, smärta, glädje, ångest... I varje låt finns det någon textrad som bara är sååååå rätt just för mig... och den kan jag plocka fram ur mitt medvetande när jag behöver den, behandla den så som det känns rätt just för stunden och sedan fortsätta med mitt liv...