Sömn

Sömn är något som jag periodvis får tillräckligt av, och långa perioder får jag nästan inget alls... Om tankarna blir för många, och kraven blir för stora från omvärlden så är sömnen det första som sviker mig... Jag kan somna i fas med resten av min familj, för att sedan vakna efter en timma eller två, och smyga runt i huset och sitta och titta på make och barn där dom snusar i sina sängar... Där vilar jag trots allt, jag kan känna att det ger mig energi att se hur lugna dom är, och hur bra dom verkar må trots "kriget" som rasar utanför våra väggar... När barnen var små så var det bästa energikicken att natta dom, att ligga bredvid och höra hur deras andning ändrades från hetsig "villfortfarandeuppochgöraenmassasakerandning" till lugnare "nugerjagmigsnart" till avslappnad "nåjadetkommerjuendagimorgonoxå"... Att ligga med handen på deras magar och känna friden sprida sig i rummet var som en Redbull! Nu för tiden är det bara dottern som vill att jag ska ligga bredvid henne, och då är det för att massera henne... Mysigt, visst, men inte riktigt samma sak...
Som tur är så har jag lärt mig att, oftast, sova bra efter att ha jobbat natten... Då kan jag stänga av på ett annat sätt, för att jag vet att jag MÅSTE få lite vila för att orka en natt till... Har oxå lärt mig att använda sådana "trix" som spikmatta och både inre och yttre samtal för att hamna i fas med friden som måste infinna sig för att jag ska kunna sluta ögonen och SOVA.