Jobb

Jag har ett underbart, fantastiskt, fruktansvärt, sorgligt, roligt, energitagande och energigivande arbete! Underbart och fantastiskt för att jag har så trevliga och góa arbetskamrater, som inte finner någonting omöjligt. Fruktansvärt för att det inte känns riktigt rätt att barn ska kunna drabbas av cancer. Sorgligt för att det ibland faktiskt händer att ett barn dör hos oss. Roligt för att det är stimulerande och utvecklande; vi befinner oss mitt i vetenskapens centrum, där allting kan hända, och oxå gör det. Energitagande när det är fullt med svårt sjuka barn på hela avdelningen, och jag känner att vi inte hinner med det som vi är där för att göra; ge barnen medicinsk vård och omvårdnad på extremt hög nivå. Energigivande när vi känner att "det här kommer faktiskt att gå vägen". När något barn som faktiskt till och med kan ha varit uträknat på många sätt, klarar av all behandling och alla mediciner och efter ett tag faktiskt kan åka "hemhem".
"Åh, hur kan du jobba där som alla bara dör" är den vanligaste kommentaren om jag någon gång talar om vad jag faktiskt arbetar med. Nu är det ju så att faktiskt långt ifrån alla dör, de flesta klarar sig, och det kanske är därför vi, i det långa loppet, orkar... Men det finns oxå en annan aspekt på det där med att ett barn dör... Det är inte jag som har bestämt att så ska ske. Det är inte jag som har bestämt att medicinerna inte ska fungera, eller stamcellerna inte ska ta, eller att infektionerna blir alltför svåra för barnet att klara av och reda ut. Det är någon annan... Men, om det nu är så som det ska vara och bli, och jag i så fall kan vara med och göra den där sista tiden så ljus, värdefull och minnesrik som möjligt... då har jag åstadkommit det jag vill med mitt arbete...