Vinnarskalle

Vad är det som gör vissa människor till Vinnarskallar? Har det att handla om uppfostran; dåligt, eller fantastiskt, självförtroende; nivå på psykisk stabilitet eller vad...?

I mitt fall handlar det om uppfostran, DÅLIGT självförtroende, en önskan och drift om att ALLTID prestera det absolut bästa... oavsett förutsättningar, motstånd eller möjligheter.
Att under sin uppväxt alltid få höra att det man hade presterat kanske, kanske kunde ha blivit lite bättre, oavsett hur resultatet såg ut från början... om jag bara hade sträckt mig liiiite lite till i min ansträngning. Dåligt självförtroende kommer oxå utav alla år av utanförskap, där mina försök att "prestera" en rätt till innanförskap var förgäves. Driften att alltid göra sitt bästa skulle kunna reduceras till en drift att göra så bra man kan och orkar just här och nu. Men hur????
Vem ska hjälpa mig att inte bli fullständigt förtvivlad över en förlust i vad det än må gälla? Vad heter den terapeut eller metod som kan få mig att må bra trots att min inre luft tar slut och det blinkar DU FÖRLORADE med stora röda bokstäver framför ögonen varje gång det händer?

Känslan av förtvivlan är den samma oavsett vad det gäller; ett pokerparti, en aktiekurs, en handbollsmatch, ett simpelt vad eller som i det just nu mest aktuella (egentligen simpla, oviktiga, totalt ointressanta) spelet Wordfeud...
Där spelar jag, just nu, 8 matcher samtidigt, och försöker, som vanligt, hålla alla bollarna i luften på en gång. Det går ju bra! Jag vinner oftast 6 av 8 matcher! Skitbra Andersson! Men det är inte dom jag kommer ihåg... Det är dom andra 2 jag minns och som sätter sig fast.Vinster har lixom aldrig haft den effekten på mig... att dom har fastnat... Är det för att jag alltid har velat pressa mig själv ett steg ytterligare? Man KAN ju lixom inte göra mer än att vinna?!?!?!

Grejen är ju oxå den, att utav mina 8 matcher så har jag 5 som jag spelar mot personer som jag känner mycket väl, OCH TYCKER MYCKET OM!!! Varför kan jag då inte vara glad för deras skull när DOM vinner? Varför kan jag inte tycka att det är OK att förlora mot en människa som jag vet hur dom ser ut, hur dom låter när dom skrattar och kramar när jag träffar? Känslan av inre förruttnelse är lika stor oavsett vem det handlar om. Känslan att få gå ut med svansen mellan benen medans alla skrattar åt en bakom ryggen gör ont inuti.

Fast jag vet att det inte är så! När jag åker ur en turnering i poker så känns det som om alla skrattar åt mig för att jag spelade så in i vassen kasst. Fast jag vet att dom egentligen tänker att det var ju otur för henne att åka med par i kungar mot en kass syn med 78 off som visade sig bli ett 2par på slutet. JAG VET DET!!! Och ändå blir jag förtvivlad! Helst skulle jag nog vilja, i alla fall när det gäller människor jag känner och tycker om, att vi kunde vinna båda 2. Fast då vore det ju onödigt att gå in i något över huvud taget!

Det som kommer till mig ännu mer efteråt är ju att jag faktiskt gör dessa människor illa! Genom att bli arg eller ledsen på dom! För att dom har presterat bra! Hmmm... INTE BRA Andersson!!! Vad göra? Det enklaste vore ju förståss att låta bli sådana situationer över huvud taget, men det verkar som om det skulle bli ett torftigt sätt att leva, eftersom i princip allting som vi företar oss här i livet, på något sätt, förr eller senare går över från att vara ingenting till att bli en tävling...

Så förlåt mig alla ni som drabbas av mina demoner! Jag ber om ursäkt!!! Hör ni?!?!?! Jag SKA jobba med detta? Ni vet vilka ni är... ingen nämnd men ABSOLUT inte glömd heller!!!