Reviderat bloggande

Har funderat på det här med mitt bloggande... Kanske jag ska undvika dom där djupdykningarna i mitt inre, som tar så lång tid att bearbeta när jag väl har släppt upp dom till ytan? Kanske jag ska, typ, skriva som en dagbok eller loggbok, eller kanske till och med en Bloggbok?!? Efter att flitigt ha läst andras bloggar ett tag så har jag nu bestämt mig för att göra ett försök att skriva lite mera lättsamt, lite mera vardag och lite mindre dvälj och snyft... Min vardag består i och för sig av ganska mycket dvälj och snyft, i alla fall om man får tro andras reaktioner vad gäller miner och reaktioner när jag berättar om hur min dag har varit, men livet är till för att levas muntert, eller hur det nu var...


Igår var det tisdag, och vi hade bestämt att vi skulle försöka ta oss till badet. Vädret hade förbaskat svårt att bestämma sig om det var läge för det eller inte, så det tog till fram på eftermiddagen innan vi äntligen kom iväg. Stekhet Volvo, med i och för sig väl fungerande AC, en upprörd Nr 2, (för att vi inte tog E6an mot Oslo), en förbannad Nr 1, (för att nr 2 var upprörd för att vi inte tog E6an mot Oslo) och en Harry Potterläsande Nr 3, en inklämdmellanallabadkassarmake och Eric Saade på högsta volym borgade för en perfekt resa till Amundöns Handikappbad.



Väl framme så fick vi ju, eftersom vi ännu inte hade fått tummen ur örat och skaffat en nyckelbricka, vänta på att någon skulle åka hem för att vi skulle kunna komma in. Väl inne så följde vi alla de väl injobbade rutinerna med avklädning, påklädning och dusch innan vi äntligen kunde sjunka ner i det härligt 32-gradiga vattnet. Friden sänkte sig och jag kunde känna att alla slappnade av. Var och en simmade på sitt håll. Nr 1 gör sina valdykningar och håller sig under vattnet precis lagom länge för att badvakterna ska bli oroliga på kanten, och just börja fundera på om de ska behöva göra en insats eller inte. Nr 2 har just kommit på att det där som Nr 3 gör, dvs stå på händerna i vattnet, verkar var en kul grej, och faktiskt får till det! Och Nr 3 som håller på att tjäna ihop pengar till en ny dator genom att simma längder, som han envisas med att ta betalt för! Maken simmade fram och tillbaka och jag stod och försökte låtsas se ut som om jag för en gångs skull hade lite koll på läget...

Så kom hon då... Hon sände ut vibbar redan innan hon hade kommit ut genom dörren från omklädningsrummet: "Här kommer jag, och jag är bitter som tusan. Sen om det beror på att jag är gammal, trött, överviktig eller bara allmänt förbannad låter jag vara osagt, men här kommer jag i alla fall! Och nåde den som inte flyttar på sig!" Hon hann på sin väg från dörren till poolen fullständigt förpesta luften för alla runt omkring, och det kändes som om all aktivitet bara avstannade och, typ, självdog... Nr 2, var den som först råkade ut för hennes ilska... Han befann sig på sitt absoluta favoritställe i poolen, dvs stegen där hon skulle ta sig ner i vattnet. 10 meter från den utsatta platsen pekade hon med sin krycka och ropade "Han måste flytta på sig! Han får inte vara där! Det är motionssim där!!!" Jag körde hundtricket, dvs inkallning, och ropade på Nr 2 för att han fort som tusan skulle avlägsna sig från vulkanens mittpunkt. Det funkade! Han kom direkt! Skönt tänkte jag! Nu är faran över! Men när hon väl hade tagit sig ner i vattnet upptäckte hon nästa katastrof... Nr 3 hade tröttnat lite på att bara simma rakt fram och hit och dit fram och tillbaka i bassängen och bestämt sig för att göra lite ståpåhändernatrick en stund. Där! Då! Där hon skulle vara! Vad göra? Jo ropa på badvakterna! "Ta bort honom! Han får inte vara där! Det är motionssim!!!!!" Badvakterna, som antagligen inte är uppfostrade i samma anda som jag, och inte heller lika luttrade i bitterhet, tog sig genast samman och berättade för Nr 3 i en åthutande ton att "Så där får du inte lov att göra!" Då tyckte till och med jag, trots min oerhört generösa läggning just gentemot bittra tanter, att det hade gått för långt... Att hon skulle få bestämma hur folk rörde sig i poolen innan hon ens var i den kändes som lite överkurs även för mig. Men vakterna var antagligen mutade, eller så hade de råkat ut för damen i fråga tidigare och i så fall visste vilket resultat som var att vänta vid emotsägning, så de bara ryckte på axlarna och log lite urskuldrande... Då regredierade jag tillbaka till barndomens "ljuva" tid när sarkasm och bitterhet rådde, och började ge mina barn direktiv som de inte ens kunde börja förstå eftersom de var så fyllda av kontraorder...

Jag var tillbaka direkt!!! Där jag har lovat både mig själv och "Söstrami" att inte hamna igen! Jag har lovat att inte låta mig själv påverkas av andras bitterhet! Att inte låta mungiporna dras neråt mot anklarna! Att inte frestas att ta till ord som svider och gör ont! Och allt som behövdes var en gammal tant som antagligen hade ont överallt och som förmodligen hade uppförsbacke hem när hon väl var klar med sina tio längder i bassängen... Hmmm, övning ger färdighet sägs det, och jag behöver nog träna mycket på detta!

Sköt dig själv och ditt, och skit i vad alla bitterkärringar sprider omkring sig Andersson! Gör det!

Nåväl, hon var ju snart klar och alla andra kunde återgå från sitt givaktande till fritt bad igen... Vi ägnade oss åt att slå rekord i "andanhållning". Nr 3 kämpar på och lyckas stanna under vattnet nästan en minut! Fantastiskt! Själv har jag ju nu, kan man väl säga, övervunnit min fobi för att vara under vatten som jag jag tillskansade mig under Nr 2s graviditet, genom att orka hålla andan i 96 sekunder... Detta resultat visar att jag i alla fall skulle ha kunnat slå Mästarnas mästare Ingemar Stenmark i en gren! Förmodligen den enda, men ändå!

Efter hemfart och sedvanlig middag hos Ronald så fastnade jag som vanligt framför datorn... Tuesday Triathlon, dvs 3 turneringar med en timmes mellanrum lät ju som ett 3vligt tidsfördriv. Men ack vad jag bedrog mig! Borden var fyllda med donkar som tyckte att All-In från vilken position som helst var ett bra sätt att spela gjorde att jag, med mitt fega sätt att spela, stod mig hyfsat slätt hela kvällen. Lyckades oxå fastna i lite bitterhet som jag hällde ut över en icke förtjänande person, innan jag förstod att sängen var den plats som skulle göra mest för mitt välbefinnande...

Tänker att...
bitterhet svärtar ner ens sinne så till den milda grad, och man gör bäst i att försöka undvika den sortens aktivitet, både gentemot sig själv och andra!