Syskon

Jag var 10 år när mina föräldrar berättade för mig vad mina bröders sjukdom betydde. Jag var 10 år när jag förstod att livet inte är rättvist. Jag var 10 år när jag fick veta att de 2 personer som borde stå mig närmast under hela mitt liv troligen inte skulle överleva sin egen 25-årsdag. Jag var 10 år när jag förstod att vad som skulle ha kunnat vara en triad av kärlek istället bara blev till en ensam tråd av detsamma. Jag vet inte vad det innebär att VARA ett syskon i "normal" bemärkelse, och jag vet heller inte hur det är att HA ett syskon i "normal" bemärkelse. Jag vet hur det är att ständigt kolla in hur alla runt omkring mig mår; är det möjligtvis något EP-anfall på gång, verkar någon vara på väg att få hallucinationer eller behöver någon hjälp med att förflytta sig i rummet eller hitta någon sak som har försvunnit. Jag vet hur det är att ständigt ta hänsyn till de andra inblandade, eftersom "det ju är lättare" för mig att anpassa mig än för dom andra två. Jag vet hur det är att alltid försöka "glänsa" mig till att få lite uppmärxamhet från mamma eller pappa, genom att lyckas med saker i skolan eller genom att uppföra mig väl, eftersom det är mitt enda sätt att "överrösta" mina bröder. Mitt enda sätt att kunna visa på att "jag finns oxå" eller "jag är oxå här".
Jag var 17 år när Stefan min äldste bror avled en decembereftermiddag utan någon annan förvarning än att han hade en konstaterad pneumoni. Jag fick lite andnöd på spårvagnen på väg hem från skolan, och när jag kom hem så ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Jag tror att det var hans sätt att säga hejdå till mig. Att avsluta alla de stunder när jag legat tätt ihopkrupen hos honom i sängen, och lyssnat på musik, eller bara funnits... Jag var 19 år, och skulle ta studenten om 2 månader när Lars-Erik lämnade mig utan något som helst besked. Han var bara borta... och lämnade mig med ett stort tomrum som ingen någonsin kan fylla helt och hållet...
Jag har samlat på syskon i hela mitt liv; människor som har passat in i mitt liv, och som jag har tagit till mig så som mina... I skrivande stund har jag 2 "syskon"; Nina, som är min "kusinsyster" utan att egentligen vara någotdera på riktigt, och Mats min "nästanbror" som alltid finns där som en enda stor trygghet. Dom finns för mig på ett sätt som jag inbillar mig att syskon ska göra. Jag har svårt att förstå när människor som har syskon inte umgås med dom, inte gillar dom, eller ännu värre; är ovän med dom. Att inte njuta av den gåva som naturen ändå har givit dom är för mig en gåta.
Tänk den som ändå hade haft ett syskon...